Jag minns en dag i sjuan när vi åkte på utflykt till Skrylle, med klassen och två av våra lärare. Vi tog bussen dit och vi skulle tälta en natt. Vi var lite smått nervösa eftersom det var i början av sjuan så folk kände inte varandra så bra. Men jag visste att vi skulle ha kul ändå.
När vi kom fram slog vi upp tälten i grupper. Efter det så gick vi till ett stort indiantält där det fanns två ledare som väntade. Vi fick olika uppgifter av dem som krävde bra samarbete, t.ex. ställa sig i ett led med den äldste först utan att prata. Efter det så gick vi till en stor fotbollsplan där vi kunde spela fotboll eller brännboll. Det blev visserligen lite ojämna lag eftersom vi själva fick dela upp lagen men vi hade ändå roligt. Efter fotbollen/brännbollen så grillade vi hamburgare vilket var väldigt gott. Innan vi skulle sova så fick vi lyssna på lite spökhistorier som en av våra lärare berättade. Det var ganska läskigt eftersom det var så mörkt ute och vi skulle sova sen. Läraren frågade om någon ville ta en runda i skogen med honom men det var ingen som vågade.
Det var en bra upplevelse att åka på läger när man har börjat i en helt ny klass. Man lärde känna varandra så mycket bättre och att kunna samarbeta med varandra. Det är något att rekommendera för elever som har börjat i nya klasser. Man lär känna varandra fort och utan läger så hade det tagit mycket längre tid. Det speciella med den här resan var på kvällen när vi skulle sova. Vi var uppe och prata nästan hela natten.
Det jag är gladast över att ha lärt mig i skolan är att räkna. Jag har alltid gillat att räkna, men det blev tråkigt med matte i åttonde till nionde klass då vår lärare inte lärde oss någonting nytt och inte hade något vettigt att säga överhuvudtaget, för att han egentligen var skolans tekniker och med brist på lärare blev vi tvungna att ha honom istället för någon vanlig lärare. Detta gjorde att många i klassen inte fick de betyg de förtjänade.
Det värsta med denna lärare var att vi fick en bok sen sade han till oss att vi fick ta ansvar för läxorna själva och om vi inte gjorde dem fick vi skylla oss själva. Han gick aldrig riktigt igenom någonting med oss på tavlan utan sa att ``det står i boken´´ ifall vi hade någon fråga.
Nu när jag har börjat gymnasiet finner jag det mycket roligare att räkna matte igen, och jag njuter av att ha matte med en lärare som verkligen kan och är intresserad av att lära ut. Jag är en sådan person som ofta tycker att många skol ämnen är tråkiga, men så som gympa och andra praktiska ämnen är roliga, nu i gymnasiet tycker jag även matte är ett av de så kallade roliga ämnen.
Jag hoppas på att senare kunna plugga vidare i matte och lära mig mer avancerade former ut av matte. Då alla mina kamrater utanför skolan också är mycket intresserade av matte blir det lätt ett samtalsämne. Det blir ofta mycket diskussioner runt ämnet när jag och mina kommer in på ämnet matte, så det är viktigt att vara påläst inom ämnet.
Det jag lärt mig från detta är att jag inte ska ge upp ett ämne jag tycker är roligt, på grund av att jag haft en icke utbildad lärare.
Har du någonsin undrat över hur folk tänkte på Medeltiden? Det gjorde jag enda tills jag och mina klasskamrater fick ett papper på svensklektionen. På detta papper fanns helvetets nio kretsar från Dantes bok, Den Gudomliga Komedin från början av 1300-talet. Denna bok handlar om en man som går vilse i skogen och hittar ingången till helvetet. Där får han uppleva alla hemskheter personligen och ju längre ner han kommer i helvetets kretsar, desto värre blir det. När vår svensklärare berättade om boken, fick vi insikt om hur författaren tänkte genom de straff som fanns i helvetet. Om du någonsin ordnar fram de nio kretsatrna kommer du att märka att de är påverkade av katolicismen. Där bestraffas synder som vi idag inte skulle tycka är synder. Där fanns synder som girighet, homosexualitet, lathet och frosseri, bara för att ta några exempel.
Jag berättade senare för min historielärare vad vi hade lärt oss om Den gudomliga komedin och varför författaren hade tänkt som han hade gjort angående straffen för synderna. Då målade hon upp ett litet scenario om en tjuv som hade stulit mat från en familj. Hon förklarade sedan att, eftersom tjuven hade tagit mat från familjen fick familjen svälta och att kanske någon av familjemedlemmarna dog för att tjuven hade tagit deras mat. Man får komma ihåg att detta var helt andra tider, då det fanns en dålig tillgång på mat och andra livsmedel och varor. Det var dessutom mycket oroliga tider med krig och konflikter. När man sedan ser dessa helvetets nio kretsar förstår vi hur Dante i detta fallet tänker och är påverkad av kyrkan, och att den kristna tron var djup på den tiden.
Det jag tycker att många historielärare kan ta lärdom av är att, man kan titta på texter som skrevs av författarna under denna tid för att de ger mycket bra exempel på vad som var viktigt för människorna då. Texterna är skrevs av människor som levde på denna tiden och vilket bättre insikt kan man få, än om man läser texter av personer som fick uppleva denna epok.
Har ni tillhört en grupp där vissa anses vara coolare än andra? Där vissa tror att de är en av de tuffaste och snyggaste som existerar? Välkommen till mellanstadiet.
Ett gäng tjejer sinsemellan kan vara väldigt farliga. Det handlar inte om våld och sådant utan det är ständigt tjafs, bråk och skitsnack som kan göra att man verkligen mår skit. Jag bidrog till att min bästa vän inte ville gå till skolan längre, så vad var det som egentligen hände? Varför mobbade jag min bästa kompis?Jo, för att jag föll för grupptrycket, som gjorde att jag var med på att mobbas, trots att jag är uppfostrad att inte mobba, frysa ut eller förnedra folk. Att behandla andra väl är en självklarhet som man lär sig sedan barnsben. Varför jag gjorde det handlar nog om att jag var rädd för att bli utanför om jag inte gjorde som gruppens ledare sade. Det var hon som var uttråkad och sade att vi skulle vi stöta ut min kompis. Det var därför jag sa att hon såg ut som Pippi Långstrump när jag egentligen tyckte att hon var så söt i sina pippilotter som hon fixat i sitt blonda fjuniga hår.Jag var en av de tuffa och då kan man ju inte bara fega ur, tänk om jag också råkat bli utanför!? det vore ju fruktansvärt och det fanns inte på världskartan. Alla de andra vände ju ryggen till.
Till slut fick vi hjälp att lösa situationen och det ledde till ett möte mellan mig och min oskyldiga kompis. Jag skämdes och bestämde mig för att bli vän med henne igen, oavsett vad de andra skulle säga eller göra. Efter detta möte infördes en tjejgrupp som var till stor hjälp.
Att jag skulle såra någon oskyldig på detta vis kommer aldrig upprepas igen. Jag har själv varit med om att bli utstött och det är en situation man inte vill uppleva. Vänd inte ryggen till någon du bryr dig om! Jag har lärt mig av mina misstag och tänker ofta på att få med alla så att ingen ska känna sig utanför. Var stark och fall inte för grupptryck! ”Alla mynt har två sidor.”
Bilden kommer från: http://commons.wikimedia.org/wiki/File:Pippi.svg
Svårt val i början av högstadiet… Vilket språk skulle jag välja? Valet föll till slut på tyska språket som skulle kunna användas i många sammanhang. I sjuan hamnade jag i en helt sanslös klass, läraren blev sjukskriven och då började kaoset! Ny vikarie varannan lektion så mycket fina tillfällen att bete sig som en idiot och visst tillhörde jag de som utgjorde problemet. Men efter ett år utan ny kunskap kom min vändning och jag skulle hinna få två år med tuff men rättvis och konsekvent bedömning.
Förutom att kunna presentera sig själv och nya pappersplansvikningar hade jag inte lärt mig något på ett år så jag tog ett beslut som jag är väldigt stolt över. Jag bytte till en mer seriös och avancerad grupp. Detta innebar att jag var tvungen att studera mycket. Jag kan inte säga studera mer, för det hade vi inte gjort alls i förra gruppen. I slutet av terminen i den nya gruppen fick jag ett IG vilket jag naturligtvis ansåg att jag inte förtjänade fast jag gjorde det. Nian började och de knappt godkända betygen började komma. För första gången fick jag verkligen kämpa för ett bra betyg och det kändes bitterljuvt. Efter en termin fick jag mitt betygsomdöme och prognosen såg inte bra ut. För att kunna nå godkänt var jag tvungen att kämpa hårt. Detta gjorde jag och till slut fick jag mitt G jag kämpat för.
Det som var lärorikt med min tyska och tysklärare var att det var första gången jag bedömdes rättvist och konsekvent. I min förra grupp hade jag gått ut med ett väl godkänt eller mycket väl godkänt utan problem fast istället valde jag den tuffa och lärorika vägen. Min tysklärare var väldigt pedagogiskt genom att hon hela tiden pratade med mig så jag visste vad jag skulle göra för att förbättra mig. Detta gjorde så jag hela tiden höll mig á jour och hela tid kunde förbättra mig. Jag fick kämpa och var väldigt nöjd när jag stod på avslutningen med mitt G i handen och det är ett minne jag sent ska glömma!
Hur var man i mellanstadiet? Det jag minns är att det var ganska stökigt och många som pratade illa om varandra. Det gjorde jag också. Men jag har slutat med det och jag ska nu berätta varför.
Jag minns att jag gick i femman och att det fans en kille i min klass som jag inte tyckte om. Vi bråkade ganska mycket och jag blev ofta irriterad på honom. Jag tror att jag var arg på honom och jag gick till en annan klasskompis och snackade skit om honom och sade saker som att han var en fattiglapp.
Det skulle jag inte ha gjort för denna person gick fram till honom och sade vad jag hade sagt om honom. Han kom fram till mig och frågade varför jag hade sagt så och jag såg att han var arg på mig. Eftersom jag var ganska mesig av mig sade jag förstås att jag inte inte hade sagt något men det trodde ju inte han på. Jag minns att jag skämdes ett bra tag efteråt och hade länge skuldkänslor för det jag hade sagt. Antagligen prate jag illa om honom eftersom jag ville få andra med mig.
Det jag har lärt mig av detta är att man inte ska prata skit om folk eftersom det leder bara till att folk blir arga och man mår nog bara ännu sämre efter att man har gjort det.
Vad jag tror att lärare kan lära sig är att många unga pratar illa om varandra, men det är bara ett sätt att få ut de känslor man har inom sig och det behöver inte alltid vara för att vara taskig mot någon annan.
Idag snackar jag nästan aldrig skit. Om jag gör det är det med personer jag har förtroende för och som jag vet att jag kan lita på. Nu för tiden är det lite tvärt om för mig, att jag sällan säger vad jag tycker om andra eftersom jag inte vill säga något som kan vara taskigt.
Innan jag gick ut 9:an bestämde vi oss för att åka någonstans som en kul avslutning. Vi bestämde oss för att åka till Prag under Kristihimmelfärdshelgen.
Vi besökte koncentrationslägret Theresienstadt som finns i Tjeckien. Det första jag såg när bussen kom fram till Theresienstadt var en gigantisk davidsstjärna som satt fast på en trästolpe. Bakom den fanns hundratals gravstenar. På gravstenarna fanns inga namn utan bara nummer. Dessa nummer symboliserade det nummer som människorna hade haft i lägret.
Väl inne på arbetslägret så fick vi se hur de fick sova, hur många som fick sova i samma rum och i samma säng. Det kunde vara ett enormt rum som det bodde många i eller så fick man sova ensam med en toalett i samma rum. Jag kommer aldrig att glömma hur det såg ut inne på arbetslägret och kommer heller aldrig att glömma vad som berättades. När jag läser böcker om judar och hur de bodde så brukar jag tänka tillbaka på hur det såg ut. Jag tyckte att det var intressant och jag lärde mig en hel del om arbetslägren som jag inte visste innan. Jag tycker att man ska få åka på sådana resor för att man lär sig mycket, om historia som i detta fallet. Man får se att det verkligen har hänt i verkligheten och är inget som någon bara har skrivit ner. Vissa saker som jag trodde var en myt visade sig vara sant. Klassen och lärarna fick en mycket bättre relation efter denna resan och det är bara positivt.
När jag var yngre var jag bäst i klassen på matte. Jag satt och räknade i timmar för vi hade fått en läxa som var att kunna hela gångertabellen. Det fanns dock ett tal jag alltid hade problem med, det var 7x7. Jag kunde inte komma ihåg det talet. Jag satt och memorera in talet i timmar, jag förstod verkligen inte varför jag inte kunde komma ihåg det. Nu sitter jag här och kommer aldrig att glömma detta tal. Jag har glömt nästan alla de andra talen i gångertabellen. Jag tycker det är lite ironiskt att det tal jag hade mest problem med, kan jag nu utantill. Det är så människan fungerar, det vi trycker in för hårt i minnet kommer förmodligen att stanna kvar länge. Det jag har lärt mig utav detta är att om jag verkligen lägger ner tid på något kommer jag att lyckas med mitt mål. När man var mindre ville man lära sig mer, man var mer intresserad av allt och alla. Nu när man är äldre vet man det mesta och är bara intresserad av det som är roligt. Det jag måste komma ihåg är att det fortfarande finns en liten kille som inte ger upp inom mig.
Att inte ge upp är min viktigaste lärdom av mitt minne. Så mitt mål är att hitta något jag är intresserad av, plugga in det och lära mig allt jag kan. Då kommer jag att lyckas. Mitt tips till alla som läser detta, ge aldrig upp! Det spelar ingen roll vad du ska uppnå eller om det ser omöjligt ut för tillfället. Ge aldrig upp!
Första skoldagen. Jag tror att de flesta har något minne från den dagen, även om det kanske inte är så mycket. Dagen då man tar sitt första kliv in i utbildningens värld, början på många års lärande och livserfarenhet. Första dagen i skolan. Jag minns min mycket väl.
Frukosten bestod av mackor, mjölk och en hel del nervositet. Oändligt många frågor befann sig i mitt huvud. De flesta handlade om kompisar och att vara omtyckt. Skolarbetet hade man ju alltid hört om hemma, att det inte var så kul, men egentligen visste jag inte direkt vad det betydde. Lära sig? Studera? Äsch sånt får man väl på vägen tänkte jag.
Bilfärden mot skolan verkade aldrig ta slut, att sitta stilla var omöjligt, men det var inte samma nervösa känsla som man hade när man skulle till tandläkaren eller doktorn. Nä, det var mer samma känsla som när man skulle hoppa från tiometerstornet på badhuset, lite läskigt men spännande.
När vi väl var inne i klassrummet satte alla sig vid en plats och föräldrarna stod bakom. Jag lät ögonen vandra genom det stora vita rummet och tyckte det såg lite konstigt ut. Vart var alla ”lockbänkar”?. Jag sneglade på mina klasskamrater och började fundera på hur de var och vilka som skulle bli mina vänner.
Jag har börjat helt färskt på tre olika skolor, där jag inte känt någon. Vad jag har lärt mig av de nya starterna, är att man alltid kommer att vara nervös och osäker inför nya saker och det sociala. Min första skoldag lärde mig förstå att det inte bara är jag som är osäker, de flesta är det. Jag tror att alla hanterar dessa känslor olika. Som en social person så har jag alltid försökt prata med de jag inte känner för att bryta isen. På de jobb jag har börjat på så har jag använt denna erfarenhet och det har hjälpt mig hantera nervositeten.
För att göra det lättare för elever så borde skolor ha någon form av gemenskapsaktiviteter för att får eleverna att prata med varandra och på så sätt lära känna varandra. För när det väl kommer till kritan så vill nog alla känna sig trygga med sina klasskompisar.
När man tänker tillbaka på högstadiet kommer man ihåg en hel del, både de trevliga stunderna och de tragiska. Men det man inte tänker på är vad man har lärt sig under alla dessa år, då man plågats bakom sin bänk när man har varit tvungen att höra sin lärare stå där framme och predika i flera timmar per dag. Själv tyckte jag det var jobbigt och jag utvecklade ett litet hat mot mina lärare. Efter alla dess år har det dock vänts till respekt.
En avskydde jag mer än de andra, Bodil. Hon var en ”speciell” lärare eftersom hon inte brydde sig om de andra lärarna och var väldigt gammalmodig av sig. Detta gjorde att hon verkligen sporrade en till att arbeta fast man inte ville.Som elev under högstadiet såg jag henne som en riktig häxa eftersom hon fick en att känna sig osäker och hon försatte sina elever i känsliga situationer. Detta kunde hon göra till exempel genom att bara peka på en person som inte ville ha ordet och fråga efter svaret.
Det som gör att jag minns Bodil så mycket är att hon inte var som de andra lärarna och även om jag verkligen kände ett stort hat mot henne under högstadiet har jag nu insett att hon var den läraren som jag idag uppskattar mest. Jag har lärt mig så mycket av Bodil. Om hon inte hade sporrat mig så mycket som hon gjorde hade jag inte haft all den kunskap jag har idag. Man ville lära sig så mycket som möjligt och förbereda sig inför hennes lektioner eftersom man inte ville att hon skulle kunna sätta en i en pinsam situation.
Mitt mest lärorika skolminne var när vi åkte iväg med klassen till militäranläggningen P7 i Revinge. Vi var på P7 i fyra dagar och då fick vi tälta i ett tjugomannatält. Vi var 23 personer i tältet så vi kom varandra riktigt nära.
I Revinge fick vi göra mängder av samarbetsövningar vilket var väldigt lärorikt och gjorde att klassen fick bättre stämning och sammanhållning. Den första dagen fick vi välja en plats där tältet skulle vara och så fick vi bygga upp en plats för toaletten och tvättstället. De flesta av oss hade aldrig satt upp ett tält eller en toalett men efter ett tag hade hela klassen lärt sig detta.
Något som jag minns väldigt tydligt var en kväll då våra befäl bestämde att vi skulle laga vår egen mat. Vi var vrålhungriga så vi började med maten direkt. Det var inte världens lättaste uppgift med tanke på omständigheterna. Vi hade ingen spis, inga kastruller eller några andra köksredskap. Därför tog det ganska lång tid att göra maten och vi blev trötta och irriterade och vi lärde oss hur andra och en själv reagerade i svåra situationer.
Vår klass är väldigt tävlingsinriktade och vi pushade varandra väldigt mycket. Vi fick tävla mot våra parallellklasser i olika grenar där vi tvingades att samarbeta. Vi fick t.ex. inom lagen försöka göra upp en eld. En annan övning var att man skulle försöka transportera vatten med hjälp av olika saker t.ex. en påse med massa hål i. Tack vare dessa tävlingar var vi tvungna att slå våra kloka huvuden ihop och samarbeta. Vi lärde oss att acceptera varandra och vara lyhörda. Revinge gjorde också att vi kom varandra närmare i klassen och att klassen blev som en enda grupp.
Jag lärde mig av mina föräldrar att man inte skulle skolka i skolan, att det inte var bra och ifall man gjorde det blev det utegångsförbud. Jag lärde mig också av lärare i tidig ålder att skolka inte var bra och om man gjorde det så skulle man bara själv förlora på det. Trots att jag visste detta så började jag skolka i sjuan.
I sjuan bytade jag nämligen skola eftersom vi flyttade och när jag kom dit och fick träffa min nya klass var allt pirrigt och nervöst. Osäkerheten kom smygandes och oron över vad de skulle tycka om mig. Men alla i klassen var väldigt snälla och trots att jag trivdes började jag ändå skolka. Det var så himla "coolt" och modigt om man gjorde det.
Jag forsatte skolka halva åttan, jag kunde inte bryta mönstret. Jag fattade då beslutet som förändrade hela mitt liv. Jag flyttade tillbaka till min förra skola. Det som fick mig att bestämma mig var min klasskompis Anna. Jag hade inte förstått att det jag gjorde var fel och att jag bara förstörde för mig själv förrän hon och jag pratade. Och då förstod jag att det enda rätta var att byta tillbaka. Det var i den skolan jag riktigt kände att jag trivdes. Det viktigaste var att jag inte ville skolka överhuvudtaget.
När jag bytte tillbaka till den gamla skolan kände jag en sådan lättnad, och slutade skolka med detsamma! Jag höjde mina betyg på bara tre månader och lyckades få godkänt i alla kärnämnen.
Det jag lärde mig var att ibland är det bra att lyssna på andra. Det spelar ingen roll om det är äldre eller yngre för det kan vara bra att se saker från andra synvinklar. På grund av min envishet så fick jag lära mig denna erfarenhet själv. Källa bild; http://www.fotoakuten.se/gratisbilder_foto-3337.htlm
Att stå inför andra och berätta saker är svårt, men efter åren i 4-5:an blev detta inte längre ett problem. Det som jag minns starkast från 4:an och 5:an var en läxa som kom varje fredag. Denna läxa hette ”berättarläxa”.
Berättarläxa var en läxa som fungerade så här. Man fick ett ämne och det kunde vara allt mellan himmel och jord. Det ämnet skulle vi prata/hålla föredrag om varje fredag. Hur länge det skulle vara varierade men mellan 4-5 minuter.
När jag fick höra detta visste jag att det nog skulle bli det värsta jag någonsin skulle behöva göra. Att stå inför klassen och prata är inte lätt. Jag minns hur mycket jag planerade och hur jag gick igenom det med min mamma så att det inte skulle bli fel. Man lade ner så mycket tid så att det skulle bli rätt. När man väl stod där på fredagsmorgonen kunde jag allt jag skulle säga helt utantill.
Detta upprepades sedan varje fredag och varje gång man blev färdig och man tittade ut över klassen och fick se allas blickar, blev det roligare och roligare. Efter en tid fick man mer självförtroende och att prata inför klassen blev naturligare. Till och med roligt! Till slut blev det så att man kunde sitta i bänken på fredagen och komma på det man skulle säga.
Det som blev så tydlig efter alla berättarläxor var att man blev självsäkrare. Inte bara när det gällde att tala inför klassen men också i andra situationer. Jag tycker att det blev lättare för att övning ger färdighet. Att hela tiden stå inför samma situation får en tuff sak att bli rutin. Alla som tycker det är tufft att stå inför folk kan inte göra mycket mer än vara bra förberedda. För efter hand kommer det mer naturligt när man känner sig bekväm framför folk. Jag tycker att andra skolor också skulle förbereda sina elever för muntliga redovisningar.
Att man inte ska döma en person utan att man ens har lärt känna personen är något man lär sig i tidig ålder. Trots att jag visste detta så gjorde jag det ändå i början av min gymnasietid.
Det hade gått ca 1½ vecka sen vi började skolan då det knackade på dörren och vår syo kom in med en tjej som skulle börja i klassen. Redan när hon kom in i klassrummet började mina tre tjej kompisar och jag studera henne och snacka skit om henne och så fortsatte det. Vi gick inte fram till henne efter lektionen, vi pratade inte med henne och vi sa ingenting till henne den första veckan. Däremot sa vi en massa dumma saker om henne bakom hennes rygg, speciellt om hennes utseende. Vi tyckte eller snarare antog att hon var en riktig "bitch", men egentligen var det vi som var det p.g.a. våra fördomar om henne. Men en dag kom hon fram till mig och min ena vän och började prata med oss och sa att hon förstod att vi snackat skit om henne. Vi visste inte alls vad vi skulle säga till en början men sen berättade vi som det var och bad om ursäkt och började prata med henne. Vi började förstå att hon verkligen inte var en "bitch" som trodde att hon var störst, bäst och vackrast som vi hade antagit, utan att hon var väldigt trevlig. Idag är hon en av de bästa vänner jag har, man kan alltid prata med henne om det är något.
Varför gjorde jag så här fast att jag vet att det är fel att döma en person på det viset? Antagligen för att vi kände att hon fick all uppmärksamhet, speciellt av killarna och en stor anledning var avundsjuka. Jag ångrar mig väldigt mycket för att jag gjorde som jag gjorde och har dåligt samvete för det.
Det jag har lärt mig av detta är att även jag kan vara kapabel till att döma någon utan att jag lärt känna personen. Även om jag visste att det är riktigt fel att göra. Jag har bestämt mig för att jag ska försöka att aldrig göra detta igen och jag ska vara uppmärksam på mitt eget beteende så att det inte upprepar sig.
Under min skolgång har jag fått väldigt många nya och bra erfarenheter som hjälpt mig att se annorlunda på en del saker och skapa fler möjligheter att lösa problem. En av upplevelserna var en klassresa som arrangerades i 7:e klass efter att vi blandat om bland klasserna och bildat nya.
Vi åkte ut en bit på landet där skolan hyrt en stuga vi skulle sova i. (När vi kom fram började det med att lärarna visade oss var vi skulle bo och presenterade personerna som jobbade på anläggningen.) Vi provade på olika aktiviteter som förr i tiden var sysslor i vardagen, bland annat tillverkade vi grindstolpar som vi gjorde spetsiga med hjälp av yxa och sedan glödgade i elden som de gjorde förr i tiden och även vårt eget lin som användes för att väva tyger. När det inte fanns några planerade aktiviteter var det ganska fritt att göra som man ville. Då delades klassen upp i lite mindre grupper som gjorde saker tillsammans. Detta resulterade i att man kunde prata mer öppet med alla och kunde komma fram till vilka som hade liknande intressen och dylikt. Jag lärde bland annat känna en av mina bästa kompisar på den resan, vilket gjorde att jag hade ännu en att umgås med både i skolan och på fritiden med tanke på att de jag brukade gå med i skolan tidigare hade hamnat i de andra klasserna.
På kvällen samlades vi allihopa runt en lägereld och pratade om hur vi tyckte dagen hade varit och vad alla tyckte om aktiviteterna. När alla berättat vad de tyckte om upplevelsen så fick vi lite fritid och lärarna hade förberett marshmallows, banan med choklad och lite andra godsaker.
Denna upplevelse var värd besväret, alla i klassen började prata med varandra och man lärde känna varandra mycket snabbare än om man bara skulle prata på rasterna i skolan. Om man skickar iväg en klass på någon sorts resa eller heldagsaktivitet så blir det inte lika oroligt i klassrummet, och man lägger inte ner lika mycket tid på det sociala utan man koncentrerar sig lite mer på skolarbetet. Svårigheterna man haft tidigare att prata inför sin nya klass försvinner och man kan lättare redovisa utan att känna sig otrygg.
Allting började som vilken skolbal som helst, man tog på sig fina kläder och gjorde sig i ordning, men jag var väldigt nervös för dansen. Jag hade nämligen inte bjudit upp någon förut. Därför ville jag att detta skulle bli enlyckad kväll med en bra dans.
Vi samlades först utanför skolan där vi fick en förrätt innan vi gick in. Sen när vi kom in fick vi titta på ett bildspel av sådant som har hänt under högstadiet på en projektor. När vi hade ätit klart så var det några lärare som skulle prata och vår rektor som ville önska oss lycka till efter grundskolan. När lärarna hade pratat klart och rektorn fick vi efterrätten, som blev jordgubbar med grädde. Sen fick vi gå ut och lufta oss medan de gjorde i ordning till den nervösa dansen.
Några dagar innan hade vi övat på ett dansställe som kallas Törringelund, men jag vågade inte bjuda upp någon där. Men när vi väl skulle börja "dansa" i skolan så ville inte killarna, för de ville titta på fotboll. Det var EM på tv: Sverige mot Grekland. Till slut gick lärarna med på att sätta på en tv i ett klassrum, så det slutade med att alla tjejer var inne och dansade med ett fåtal killar. Där fick jag modet att bjuda upp en tjej som slutade bra. Nästan alla andra killar satt inne i klassrummet och kollade på fotbollen. Tack vare dansen har jag blivit modigare att bjuda upp. Jag fick en dans som blev bra och rolig, när det var klart kollade jag klart på matchen med alla andra killar. När matchen var klar gick klassen till hemklassrummet och fick våra slutbetyg som också blev bra.
Nyligen var det dags för klassåterträff. Lite tidigt att samlas efter bara fem år skilda från varandra men fortfarande väldigt kul. Minnena flödade och vi delade många skratt och historier. När vi hade satt oss ner, börjat äta tacos som vi brukade på våra kalas, knackade det på dörren och lika ivrig som jag var i trean lika ivrig och nyfiken är jag fortfarande när någon knackar på en dörr. När jag öppnar så står Åsa där, min lärare från femman, och Ann-Cathrine, läraren vi hade i trean. De slår sig ner och vi berättar vad vi gör nuförtiden och jag börjar tänka på Ann-Cathrines utlärningssätt som hon hade under vår skolgång. Minnen och skratt forstsätter att flöda under kvällen…
Ann-Cathrine ställer sig upp och visar klassfotot och sedan tar hon upp en tavla som jag och en kille hade gjort till henne när vi skulle få en ny lärare. Vi hade målat lite olika bilder på vad vi hade åstadkommit med Ann-Cathrine och även andra roliga saker vi hade gjort under året, som t.ex. Skåneresan och fredagskul men det som fick mig att fundera lite, var bilden som handlade om när vi var ute i naturen. Hennes filosofi var att 3C skulle vara ute mycket i naturen och vi fick ett grundläggande basordförråd i engelska t.ex. genom att hon höll upp ett löv och vi svarade leaf. Vi var mycket ute i skogen och dagen efter kunde vi få skriva en uppsats om det vi hade upplevt, hela tiden blandade Ann-Cathrine in naturliv i våra uppgifter.
”Learning by doing” kan man nog summera hennes utlärningsstil med, istället för att sitta och glo i en tråkig engelsk- eller mattebok kunde man räkna med bär och kottar istället. Även ur ett friskvårdsperspektiv var det perfekt. Vi var ofta ute och gick på väg mot våra ”klassrum”. Rosor på kinden, det var målet efter en heldag. Utflykterna var alltid roliga och lärorika, jag kan säga att jag har lärt mig väldigt mycket om naturen som jag ändå har haft lite nytta av och det är även bra och roliga saker att kunna. När jag ser tillbaka på tiden i trean ser jag att hennes sätt att lära ut var väldigt effektivt eftersom det var framförallt väldigt roligt samtidigt som man lärde sig sakerna.
Jag minns mina klasskamrater från lågstadiet och klassen vid namn Häckeberga som en splittrad enhet som styrdes av de starka samtidigt som de svagare gav med sig endast för att bli accepterade. Vad alla visste var likväl att det alltid skulle vara likadant och trots att alla gjorde som de blev tillsagda skulle de aldrig nå den inre kretsen bland dem som styrde, förutom vid ett tillfälle i trean.
Huvudaktiviteten inom vår klass hade enda sedan ettan varit fotboll. Varje rast delade vi upp oss i två lag och spelade till klockan ringde in. Med tanke på detta var möjligheterna stora att fotbollsturneringen som arrangerades under vårterminen i trean skulle kunna bli höjdpunkten på våra tre år tillsammans.
Jag kommer ihåg hur vi samlades på Limhamnsfältet och hur nervösa vi var när vi radade upp oss för att möta våra första motståndare. Nervositeten ersattes dock snabbt med glädje. Jag kände omedelbart att atmosfären och sammanhållningen inom klassen var förändrad och att alla arbetade tillsammans för att nå bästa möjliga resultat. Detta var inledningen på sammansvetsningen av den splittrade enheten.
Som jag minns det var jag en av ”tuffingarna” under låg- och mellanstadiet. Jag minns hur jag tryckte ner andra för att uppnå status bland av mina vänner vilket idag onekligen låter oerhört patetiskt. Trots detta måste det finnas något från denna tid som gjort mig till den jag är idag och jag gillar att tro att fotbollen bidragit om inte mycket så åtminstone lite till detta. Jag minns att jag spelade en relativt stor roll i vår framgång i turneringen och att jag var med och ledde vår klass till final. Glädjen när bollen lämnade min fot och slog emot stålnätet kommer för all framtid vara ett av mina bästa skolminnen och under den korta stund hela klassen kramades kändes det som vi för första gången var en enhet. Om så endast för ett ögonblick.
Jag tror detta var första gången hela klassen umgicks utanför skolan och gjorde något alla uppskattade. Hade vi fått möjligheten att göra om liknande saker fler gånger tror jag att den sammanhållningen vi uppnådde under denna dag kunde ha blivit permanent. Tyvärr tog inte läraren hänsyn till detta och vi elever var inte tillräckligt drivna för att få till en förändring. Upplevelsen i sig är dock ett bevis på att praktiskt samarbete kan förbättra sammanhållning och troligtvis även bidra till bättre arbetsro i skolan.
Jag hade precis börjat fjärde klass och alla var jättenervösa över att träffa dom nya eleverna och lärarna. Alla ville skaffa nya vänner, men min blivande bästa kompis började lite senare än alla oss andra.
Några veckor in på terminen, när vi satt och hade svenska knackade det på dörren och en flicka vid namn Mariam kom in med en lärare som vi visste hjälper barn och ungdomar som inte kan det svenska språket. Läraren berättade att Mariam nyligen flyttat hit till Sverige från Irak och att hon inte kunde prata svenska överhuvudtaget. Hon skulle så småningom börja i vår klass men fick först gå i en "hjälpklass" så att hon kunde lära sig svenska. Hon satte sig bredvid mig och vi hälsade på varandra. Vi hade precis börjat läsa en ny ungdomsbok i klassen men Mariam fick bläddra i en barnbok med bara några rader text på varje sida.
Efter några månader började Mariam i vår klass och då kunde hon prata svenska. Hon satte sig än en gång bredvid mig. Vi lärde känna varandra och vi hade många saker gemensamt, vi hade samma humor, vi älskade sport och vi båda gillade samma sorts tv-program. Varje dag efter skolan gick vi hem till henne för att kolla på Top Model och jag kommer ihåg att vår favorit varEva the Diva, som senare vann. Även om vi hade många lika intressen så var vi samtidigt väldigt olika. Hon var muslim och väldigt troende, hon fick flytta till Sverige för att det var krig i hennes land vilket innebar att hon hade haft en jobbig uppväxt. Jag, å andra sidan var inte alls troende och hade bott i Sverige i hela mitt liv. Det slutade med att vi blev bästa kompisar, umgicks nästan varje dag och verkligen hade jätteroligt tillsammans.
Det spelar ingen roll om man är olika på utsidan. Man kan fortfarande känna samma sak inombords. Det är viktigt att lära känna en person innan man får fördomar och det borde alla tänka på. Många tyckte att det var konstigt att vi blev så bra vänner men jag och Mariam visste att vi var the perfect match.
Jag har precis fått reda på att kommentarfunktionen inte fungerar och håller på att försöka lista ut hur det kan åtgärdas. En gästbok har lagts till i högerkolumnen. Kommentera gärna där så länge!
Året var 2002, och trots att jag gick i 5:e klass hade jag ingen aning om hur man gjorde för att skala en banan. Varje fredag på frukttimmen blev jag och alla mina klasskompisar oftast bjudna på banan av min lärare Ulrika. När man går i 5:e klass tycker väl alla att man ska kunna skala en banan?
Men jag kunde verkligen inte det. Hade varken tekniken eller styrkan till det. Varje gång vi satt där på frukttimmen frågade jag läraren om hjälp. Inte nog med att jag inte kunde skala en banan, men jag hade även stora svårigheter med alfabetet. Klasskompisarna drev alltid med mig, jag visste att de retade mig på skoj, men någonstans innerst inne i hjärtat kändes det. Jag ville inte vara den enda eleven i klassen som inte kunde skala en banan, eller inte kunde rabbla upp alfabetet, hur svårt kunde det vara?
Min lärare märkte på mig att jag blev ledsen. Istället för att hon bad mina klasskompisar att sluta, så lade hon ner extra tid och energi på mig. I en hel vecka, 10 minuter per dag, skulle jag träna på hur man skalade en banan. Och när vi ändå var igång med att försöka träna på hur man skalade en banan, så tyckte hon att jag skulle lära mig alfabetet också för hon visste att jag verkligen inte kunde det. Så under tiden jag lärde mig att skala en banan fick jag också hjälp med alfabetet. Det var väl på tiden att jag skulle få lära mig det.
Fredagen därpå, blev vi återigen bjudna på banan och alla klasskompisarna väntade på att jag skulle be om hjälp av läraren, så att de kunde reta mig. Men jag klarade det. Jag skalade bananen själv. Det kanske inte var världens största grej att jag lärde mig att skala en banan. Men det jag vill få fram i denna text är att man klarar allting. Man behöver bara få hjälp från andra. I detta fall var det att läraren lade ner extra tid för att hjälpa mig med mina svårigheter jag hade.
Den här bloggen görs av en gymnasieklass i Malmö inom ramen för kursen svenska B, och handlar om vilka positiva lärdomar ungdomar tar med sig från sin skoltid. Bloggen vänder sig till alla som är intresserade av skolans arbete. Diskutera gärna genom att skriva i gästboken!
