Bananen

Written on 11:19 AM by Jonne

Året var 2002, och trots att jag gick i 5:e klass hade jag ingen aning om hur man gjorde för att skala en banan. Varje fredag på frukttimmen blev jag och alla mina klasskompisar oftast bjudna på banan av min lärare Ulrika. När man går i 5:e klass tycker väl alla att man ska kunna skala en banan?

Men jag kunde verkligen inte det. Hade varken tekniken eller styrkan till det. Varje gång vi satt där på frukttimmen frågade jag läraren om hjälp. Inte nog med att jag inte kunde skala en banan, men jag hade även stora svårigheter med alfabetet. Klasskompisarna drev alltid med mig, jag visste att de retade mig på skoj, men någonstans innerst inne i hjärtat kändes det. Jag ville inte vara den enda eleven i klassen som inte kunde skala en banan, eller inte kunde rabbla upp alfabetet, hur svårt kunde det vara?

Min lärare märkte på mig att jag blev ledsen. Istället för att hon bad mina klasskompisar att sluta, så lade hon ner extra tid och energi på mig. I en hel vecka, 10 minuter per dag, skulle jag träna på hur man skalade en banan. Och när vi ändå var igång med att försöka träna på hur man skalade en banan, så tyckte hon att jag skulle lära mig alfabetet också för hon visste att jag verkligen inte kunde det. Så under tiden jag lärde mig att skala en banan fick jag också hjälp med alfabetet. Det var väl på tiden att jag skulle få lära mig det.

Fredagen därpå, blev vi återigen bjudna på banan och alla klasskompisarna väntade på att jag skulle be om hjälp av läraren, så att de kunde reta mig. Men jag klarade det. Jag skalade bananen själv. Det kanske inte var världens största grej att jag lärde mig att skala en banan. Men det jag vill få fram i denna text är att man klarar allting. Man behöver bara få hjälp från andra. I detta fall var det att läraren lade ner extra tid för att hjälpa mig med mina svårigheter jag hade.

Posted in lärare