Målet

Written on 2:00 AM by Sir.Alex

Jag minns mina klasskamrater från lågstadiet och klassen vid namn Häckeberga som en splittrad enhet som styrdes av de starka samtidigt som de svagare gav med sig endast för att bli accepterade. Vad alla visste var likväl att det alltid skulle vara likadant och trots att alla gjorde som de blev tillsagda skulle de aldrig nå den inre kretsen bland dem som styrde, förutom vid ett tillfälle i trean.


Huvudaktiviteten inom vår klass hade enda sedan ettan varit fotboll. Varje rast delade vi upp oss i två lag och spelade till klockan ringde in. Med tanke på detta var möjligheterna stora att fotbollsturneringen som arrangerades under vårterminen i trean skulle kunna bli höjdpunkten på våra tre år tillsammans.

Jag kommer ihåg hur vi samlades på Limhamnsfältet och hur nervösa vi var när vi radade upp oss för att möta våra första motståndare. Nervositeten ersattes dock snabbt med glädje. Jag kände omedelbart att atmosfären och sammanhållningen inom klassen var förändrad och att alla arbetade tillsammans för att nå bästa möjliga resultat. Detta var inledningen på sammansvetsningen av den splittrade enheten.

Som jag minns det var jag en av ”tuffingarna” under låg- och mellanstadiet. Jag minns hur jag tryckte ner andra för att uppnå status bland av mina vänner vilket idag onekligen låter oerhört patetiskt. Trots detta måste det finnas något från denna tid som gjort mig till den jag är idag och jag gillar att tro att fotbollen bidragit om inte mycket så åtminstone lite till detta. Jag minns att jag spelade en relativt stor roll i vår framgång i turneringen och att jag var med och ledde vår klass till final. Glädjen när bollen lämnade min fot och slog emot stålnätet kommer för all framtid vara ett av mina bästa skolminnen och under den korta stund hela klassen kramades kändes det som vi för första gången var en enhet. Om så endast för ett ögonblick.

Jag tror detta var första gången hela klassen umgicks utanför skolan och gjorde något alla uppskattade. Hade vi fått möjligheten att göra om liknande saker fler gånger tror jag att den sammanhållningen vi uppnådde under denna dag kunde ha blivit permanent. Tyvärr tog inte läraren hänsyn till detta och vi elever var inte tillräckligt drivna för att få till en förändring. Upplevelsen i sig är dock ett bevis på att praktiskt samarbete kan förbättra sammanhållning och troligtvis även bidra till bättre arbetsro i skolan.

Bildkälla: http://www.fotoakuten.se/albums/userpics/handslag~0.jpg

If you enjoyed this post Subscribe to our feed

No Comment

Post a Comment