Written on 9:18 AM by Linus
Under min skolgång har jag fått väldigt många nya och bra erfarenheter som hjälpt mig att se annorlunda på en del saker och skapa fler möjligheter att lösa problem. En av upplevelserna var en klassresa som arrangerades i 7:e klass efter att vi blandat om bland klasserna och bildat nya.
Vi åkte ut en bit på landet där skolan hyrt en stuga vi skulle sova i. (När vi kom fram började det med att lärarna visade oss var vi skulle bo och presenterade personerna som jobbade på anläggningen.) Vi provade på olika aktiviteter som förr i tiden var sysslor i vardagen, bland annat tillverkade vi grindstolpar som vi gjorde spetsiga med hjälp av yxa och sedan glödgade i elden som de gjorde förr i tiden och även vårt eget lin som användes för att väva tyger. När det inte fanns några planerade aktiviteter var det ganska fritt att göra som man ville. Då delades klassen upp i lite mindre grupper som gjorde saker tillsammans. Detta resulterade i att man kunde prata mer öppet med alla och kunde komma fram till vilka som hade liknande intressen och dylikt. Jag lärde bland annat känna en av mina bästa kompisar på den resan, vilket gjorde att jag hade ännu en att umgås med både i skolan och på fritiden med tanke på att de jag brukade gå med i skolan tidigare hade hamnat i de andra klasserna.På kvällen samlades vi allihopa runt en lägereld och pratade om hur vi tyckte dagen hade varit och vad alla tyckte om aktiviteterna. När alla berättat vad de tyckte om upplevelsen så fick vi lite fritid och lärarna hade förberett marshmallows, banan med choklad och lite andra godsaker.Denna upplevelse var värd besväret, alla i klassen började prata med varandra och man lärde känna varandra mycket snabbare än om man bara skulle prata på rasterna i skolan. Om man skickar iväg en klass på någon sorts resa eller heldagsaktivitet så blir det inte lika oroligt i klassrummet, och man lägger inte ner lika mycket tid på det sociala utan man koncentrerar sig lite mer på skolarbetet. Svårigheterna man haft tidigare att prata inför sin nya klass försvinner och man kan lättare redovisa utan att känna sig otrygg.
Posted in
skolresa,
vänskap
|
Written on 9:54 AM by Hansson
Allting började som vilken skolbal som helst, man tog på sig fina kläder och gjorde sig i ordning, men jag var väldigt nervös för dansen. Jag hade nämligen inte bjudit upp någon förut. Därför ville jag att detta skulle bli enlyckad kväll med en bra dans.
Vi samlades först utanför skolan där vi fick en förrätt innan vi gick in. Sen när vi kom in fick vi titta på ett bildspel av sådant som har hänt under högstadiet på en projektor. När vi hade ätit klart så var det några lärare som skulle prata och vår rektor som ville önska oss lycka till efter grundskolan. När lärarna hade pratat klart och rektorn fick vi efterrätten, som blev jordgubbar med grädde. Sen fick vi gå ut och lufta oss medan de gjorde i ordning till den nervösa dansen.
Några dagar innan hade vi övat på ett dansställe som kallas Törringelund, men jag vågade inte bjuda upp någon där. Men när vi väl skulle börja "dansa" i skolan så ville inte killarna, för de ville titta på fotboll. Det var EM på tv: Sverige mot Grekland. Till slut gick lärarna med på att sätta på en tv i ett klassrum, så det slutade med att alla tjejer var inne och dansade med ett fåtal killar. Där fick jag modet att bjuda upp en tjej som slutade bra. Nästan alla andra killar satt inne i klassrummet och kollade på fotbollen. Tack vare dansen har jag blivit modigare att bjuda upp. Jag fick en dans som blev bra och rolig, när det var klart kollade jag klart på matchen med alla andra killar. När matchen var klar gick klassen till hemklassrummet och fick våra slutbetyg som också blev bra.
Källa bild: Maria Lundberg
Posted in
skolbal
|
Written on 11:40 AM by Stedtjer
Nyligen var det dags för klassåterträff. Lite tidigt att samlas efter bara fem år skilda från varandra men fortfarande väldigt kul. Minnena flödade och vi delade många skratt och historier. När vi hade satt oss ner, börjat äta tacos som vi brukade på våra kalas, knackade det på dörren och lika ivrig som jag var i trean lika ivrig och nyfiken är jag fortfarande när någon knackar på en dörr. När jag öppnar så står Åsa där, min lärare från femman, och Ann-Cathrine, läraren vi hade i trean. De slår sig ner och vi berättar vad vi gör nuförtiden och jag börjar tänka på Ann-Cathrines utlärningssätt som hon hade under vår skolgång. Minnen och skratt forstsätter att flöda under kvällen…
Ann-Cathrine ställer sig upp och visar klassfotot och sedan tar hon upp en tavla som jag och en kille hade gjort till henne när vi skulle få en ny lärare. Vi hade målat lite olika bilder på vad vi hade åstadkommit med Ann-Cathrine och även andra roliga saker vi hade gjort under året, som t.ex. Skåneresan och fredagskul men det som fick mig att fundera lite, var bilden som handlade om när vi var ute i naturen. Hennes filosofi var att 3C skulle vara ute mycket i naturen och vi fick ett grundläggande basordförråd i engelska t.ex. genom att hon höll upp ett löv och vi svarade leaf. Vi var mycket ute i skogen och dagen efter kunde vi få skriva en uppsats om det vi hade upplevt, hela tiden blandade Ann-Cathrine in naturliv i våra uppgifter.”Learning by doing” kan man nog summera hennes utlärningsstil med, istället för att sitta och glo i en tråkig engelsk- eller mattebok kunde man räkna med bär och kottar istället. Även ur ett friskvårdsperspektiv var det perfekt. Vi var ofta ute och gick på väg mot våra ”klassrum”. Rosor på kinden, det var målet efter en heldag. Utflykterna var alltid roliga och lärorika, jag kan säga att jag har lärt mig väldigt mycket om naturen som jag ändå har haft lite nytta av och det är även bra och roliga saker att kunna. När jag ser tillbaka på tiden i trean ser jag att hennes sätt att lära ut var väldigt effektivt eftersom det var framförallt väldigt roligt samtidigt som man lärde sig sakerna.Bildkälla: http://www.fotoakuten.se/gratisbilder_foto-2401.html
Posted in
lärare,
naturen
|
Written on 2:00 AM by Sir.Alex
Jag minns mina klasskamrater från lågstadiet och klassen vid namn Häckeberga som en splittrad enhet som styrdes av de starka samtidigt som de svagare gav med sig endast för att bli accepterade. Vad alla visste var likväl att det alltid skulle vara likadant och trots att alla gjorde som de blev tillsagda skulle de aldrig nå den inre kretsen bland dem som styrde, förutom vid ett tillfälle i trean.
Huvudaktiviteten inom vår klass hade enda sedan ettan varit fotboll. Varje rast delade vi upp oss i två lag och spelade till klockan ringde in. Med tanke på detta var möjligheterna stora att fotbollsturneringen som arrangerades under vårterminen i trean skulle kunna bli höjdpunkten på våra tre år tillsammans.
Jag kommer ihåg hur vi samlades på Limhamnsfältet och hur nervösa vi var när vi radade upp oss för att möta våra första motståndare. Nervositeten ersattes dock snabbt med glädje. Jag kände omedelbart att atmosfären och sammanhållningen inom klassen var förändrad och att alla arbetade tillsammans för att nå bästa möjliga resultat. Detta var inledningen på sammansvetsningen av den splittrade enheten.
Som jag minns det var jag en av ”tuffingarna” under låg- och mellanstadiet. Jag minns hur jag tryckte ner andra för att uppnå status bland av mina vänner vilket idag onekligen låter oerhört patetiskt. Trots detta måste det finnas något från denna tid som gjort mig till den jag är idag och jag gillar att tro att fotbollen bidragit om inte mycket så åtminstone lite till detta. Jag minns att jag spelade en relativt stor roll i vår framgång i turneringen och att jag var med och ledde vår klass till final. Glädjen när bollen lämnade min fot och slog emot stålnätet kommer för all framtid vara ett av mina bästa skolminnen och under den korta stund hela klassen kramades kändes det som vi för första gången var en enhet. Om så endast för ett ögonblick.
Jag tror detta var första gången hela klassen umgicks utanför skolan och gjorde något alla uppskattade. Hade vi fått möjligheten att göra om liknande saker fler gånger tror jag att den sammanhållningen vi uppnådde under denna dag kunde ha blivit permanent. Tyvärr tog inte läraren hänsyn till detta och vi elever var inte tillräckligt drivna för att få till en förändring. Upplevelsen i sig är dock ett bevis på att praktiskt samarbete kan förbättra sammanhållning och troligtvis även bidra till bättre arbetsro i skolan.
Bildkälla: http://www.fotoakuten.se/albums/userpics/handslag~0.jpg
Posted in
gruppdynamik,
sammanhållning
|
Written on 11:00 AM by Natalie
Jag hade precis börjat fjärde klass och alla var jättenervösa över att träffa dom nya eleverna och lärarna. Alla ville skaffa nya vänner, men min blivande bästa kompis började lite senare än alla oss andra.Några veckor in på terminen, när vi satt och hade svenska knackade det på dörren och en flicka vid namn Mariam kom in med en lärare som vi visste hjälper barn och ungdomar som inte kan det svenska språket. Läraren berättade att Mariam nyligen flyttat hit till Sverige från Irak och att hon inte kunde prata svenska överhuvudtaget. Hon skulle så småningom börja i vår klass men fick först gå i en "hjälpklass" så att hon kunde lära sig svenska. Hon satte sig bredvid mig och vi hälsade på varandra. Vi hade precis börjat läsa en ny ungdomsbok i klassen men Mariam fick bläddra i en barnbok med bara några rader text på varje sida.Efter några månader började Mariam i vår klass och då kunde hon prata svenska. Hon satte sig än en gång bredvid mig. Vi lärde känna varandra och vi hade många saker gemensamt, vi hade samma humor, vi älskade sport och vi båda gillade samma sorts tv-program. Varje dag efter skolan gick vi hem till henne för att kolla på Top Model och jag kommer ihåg att vår favorit var Eva the Diva, som senare vann. Även om vi hade många lika intressen så var vi samtidigt väldigt olika. Hon var muslim och väldigt troende, hon fick flytta till Sverige för att det var krig i hennes land vilket innebar att hon hade haft en jobbig uppväxt. Jag, å andra sidan var inte alls troende och hade bott i Sverige i hela mitt liv. Det slutade med att vi blev bästa kompisar, umgicks nästan varje dag och verkligen hade jätteroligt tillsammans.
Det spelar ingen roll om man är olika på utsidan. Man kan fortfarande känna samma sak inombords. Det är viktigt att lära känna en person innan man får fördomar och det borde alla tänka på. Många tyckte att det var konstigt att vi blev så bra vänner men jag och Mariam visste att vi var the perfect match.
Bild källa: http://www.fotoakuten.se/gratisbilder_foto-3704.html
Posted in
vänskap
|
Written on 10:56 AM by Camilla Lindskoug
Jag har precis fått reda på att kommentarfunktionen inte fungerar och håller på att försöka lista ut hur det kan åtgärdas. En gästbok har lagts till i högerkolumnen. Kommentera gärna där så länge!
|
Written on 11:19 AM by Jonne
Året var 2002, och trots att jag gick i 5:e klass hade jag ingen aning om hur man gjorde för att skala en banan. Varje fredag på frukttimmen blev jag och alla mina klasskompisar oftast bjudna på banan av min lärare Ulrika. När man går i 5:e klass tycker väl alla att man ska kunna skala en banan?
Men jag kunde verkligen inte det. Hade varken tekniken eller styrkan till det. Varje gång vi satt där på frukttimmen frågade jag läraren om hjälp. Inte nog med att jag inte kunde skala en banan, men jag hade även stora svårigheter med alfabetet. Klasskompisarna drev alltid med mig, jag visste att de retade mig på skoj, men någonstans innerst inne i hjärtat kändes det. Jag ville inte vara den enda eleven i klassen som inte kunde skala en banan, eller inte kunde rabbla upp alfabetet, hur svårt kunde det vara?
Min lärare märkte på mig att jag blev ledsen. Istället för att hon bad mina klasskompisar att sluta, så lade hon ner extra tid och energi på mig. I en hel vecka, 10 minuter per dag, skulle jag träna på hur man skalade en banan. Och när vi ändå var igång med att försöka träna på hur man skalade en banan, så tyckte hon att jag skulle lära mig alfabetet också för hon visste att jag verkligen inte kunde det. Så under tiden jag lärde mig att skala en banan fick jag också hjälp med alfabetet. Det var väl på tiden att jag skulle få lära mig det.
Fredagen därpå, blev vi återigen bjudna på banan och alla klasskompisarna väntade på att jag skulle be om hjälp av läraren, så att de kunde reta mig. Men jag klarade det. Jag skalade bananen själv. Det kanske inte var världens största grej att jag lärde mig att skala en banan. Men det jag vill få fram i denna text är att man klarar allting. Man behöver bara få hjälp från andra. I detta fall var det att läraren lade ner extra tid för att hjälpa mig med mina svårigheter jag hade.
Bildkälla: http://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Special%3AS%C3%B6k&search=bananen
Posted in
lärare
|
